Jag har inte rest mycket i mitt liv men det vill jag verkligen ändra på! Här kommer de tre platserna jag helst vill resa till just nu:
1. ITALIEN.
Åh, Italien. Kärleken i mitt liv.Jag har velat resa dit såå länge. Jag älskar det italienska språket, maten och all kultur. För mig som älskar historia är Italien mitt Mecka- där finns så mycket att se! Alla katedraler, kända platser och inte minst alla intressanta människor som har levt där!
2. NYA ZEELAND
Detta vackra land har jag velat resa till enda sen jag såg Härskarringen första gången, vilket var när jag var ungefär...nio? Naturen är helt fantastisk och det vore himmelriket att kunna besöka de platser där mina favoritkaraktärer kom till liv genom Peter Jacksons trilogi. Vem vill inte besöka Hobsala?!
3. TIBET/KINA/JAPAN
Okej, så det finns inte ett enda land på tredje plats. Jag har på sista tiden velat se mer av den asiatiska kulturen, just eftersom den är så annorlunda mot den svenska. Vore det inte underbart att strosa runt i ett uråldrigt, buddhistiskt tempel?
Jag har under hela mitt liv varit omgiven av hundar och andra djur vilket gör det så oerhört svårt för mig att förstå HUR någon kan göra såhär mot sådana tillgivna, kloka, kärleksfulla djur. Denna video fick mig att gråta till den gräns då det kändes som om jag kunde fyllt ett badkar. Lilla Billy, vilken kämpe.
Känner ni till något djur som har levt som Billy? Hör av er till mig!
Såhär känner jag mig just nu. Imorgon har jag ett läkarbesök inbokat som jag har sett fram emot rätt länge. Det är inget allvarligt jag ska kolla upp- jag är inte sjuk- men min mage har varit väldigt jobbig i drygt ett halvår nu. Jag har helt okej med att ha ont i magen en gång i månaden men inte mer än så! Så jag hoppas jag får prata med en trevlig läkare och får lite råd på vad jag kan göra!
För alla coola kids har Apple- produkter... Skämt åsido, tog den här bilden för att härma alla er som gjort det till en livsstil att äga Apple- produkter. Hallå, det är bara en mobil/surfplatta/dator och så vidare... gör det inte till en så stor grej! Finns väl vettigare saker att skryta om?
Hejsan svejsan bloggen!
Vad hittar ni på? Jag kom precis hem efter att ha sovit hos min pojk. Resten av denna lördagen ska jag fotografera och kolla på alldeles för många Pewdiepie- videor. Låter väl som en bra plan? Imorgon fyller min mamma år så då blir det kalas!:) Can't wait!
Imorgon har det gått en vecka sedan jag åt något socker. Med det menar jag socker som i godis, chips och så vidare. För ett tag sedan bestämde jag och min pojkvän oss för att leva utan socker fram till nästa sommarlov, med undantag för födelsedagar, på kalas och så vidare.
Det senaste halåret har jag känt mig så himla trött hela tiden vilket jag tror beror på att min kropp inte fått i sig den mat den förtjänar. Jag är trött på att vara trött- jag vill vara den effektiva, glada tjejen som jag egentligen är. Därför har jag beslutat mig för att få i mig MER mat, MER frukt och MER vatten.
Min familj är en riktig "fikafamilj" och jag skulle inte kunna tänka mig att aldrig någonsin äta godsaker. Jag älskar ju mormors bullar, lösgodis och glass! Dessutom är fika en väldigt viktig social del av mitt umgänge med släkt och vänner; vi samlas alltid kring en kopp kaffe.
Mitt mål med detta är INTE att gå ner i vikt och jag vill verkligen understryka att alla är olika. Det är INGET fel med att äta godis på helgerna. Eller på veckorna, för den delen- bara man äter lagom och inte glömmer att äta rejält med MAT. Jag väger mig i princip aldrig eftersom det inte säger mig någonting om hur jag mår- ett halvkilo mer eller mindre spelar ingen roll för mig så länge jag mår bra! Jag vill alltså uppmana alla som läser detta att göra det som passar er bäst och äta det som får er att må mentalt och fysiskt bra. Det ska vara gott att leva!
I skrivande stund sitter jag och myser i min smutsiga, halvfula onepiece med hörlurarna kring öronen och lyssnar på musik. Min "karl" mådde inte bra idag så nu sitter jag här själv. Nåja, jag är väldigt bra på att vara själv. Det tror jag är väldigt viktigt- att kunna vara själv utan att känna sig ensam. Nu för tiden(ha, låter som en pensionär känner jag...)är vi omgivna av människor hela tiden så det är inte undra på att det känns tomt när vi väl är själva. När vi inte är omgivna av folk rent fysiskt snackar vi med dem via internet och sms och videosamtal och chatt och så vidare och så vidare. Men när man väl sitter där själv, kanske i mjukiskläder som jag gör nu, gäller det att man känner sig själv. Vad vill JAG göra just nu? Så att vara själv är enligt mig ett sätt att få utlopp för aktiviteter som jag kanske inte gör när jag är med andra. Som att ligga på golvet med laptopen på magen och äta glass, kanske. Hm...det lät inte så dåligt. Undrar vad mamma har i frysen?
Detta har varit en bra dag än så länge. Imorse tog jag en promenad och njöt av de lite svalare vindarna och nu har mormor varit här med min lilla kusin. Eller lilla och lilla, killen är ju 10 år nu! Det känns som om det var i går mamma ringde och sa att jag fått en till kusin. Jag minns att jag var förkyld och att jag därför inte kunde träffa honom på BB. Haha, så typiskt. Nu är han en självständig, fotbollsspelande liten plutt som jag tycker om så himla mycket.
2013 var ett riktigt bra år för min del- det allra bästa i mitt liv hittils. För det första blev jag tillsammans med min fantastiska pojkvän, sedan kom jag igång med träningen igen och så har jag fortsatt jobba på bra och lärt mig mycket i skolan. Jag har dessutom vuxit mycket som person, känns det som. Jag har alltid haft bra självförtroende men jag har dessvärre alltid haft mycket höga krav på mig själv. Det är bra att ha mål; om de uppmuntrar en. Tyvärr har jag ofta känt mig negativt pressad av mina krav på mig själv vilket inte är bra alls. Men det känns som om jag under 2013 fått lättare för att "släppa taget" och att känna att jag ibland kan nöja mig. Nöja mig med mina betyg, mitt utseende, med det jag har i mitt liv. Både materialistiska saker och förhållanden till andra. Skolan är ett stort intresse för mig och det blir roligare nu när jag har börjat lära mig att släppa mina krav en aning. Jag menar dock inte att jag slutat sikta högt! Jag vill nå långt inom min utbildning och jag vill lära mig så mycket jag bara kan!
Träningen har blivit mer och mer viktig för mig och jag tycker om det mer och mer. Gymmet har blivit min fristad där jag inte behöver tänka på någonting annat än det jag gör just då. För någon som mig, som inte kan sluta tänka, är det helt underbart.
Under 2014 vill jag utveckla mig själv ännu mer. Jag har inget nyårslöfte men jag har vissa saker jag vill fortsätta jobba med; saker jag vill förbättra. En av dessa saker är att säga nej. Jag har alltid haft mycket svårt för det och jag har haft svårt att säga nej när människor till exempel ber om hjälp. Jag har dock aldrig haft svårt att stå emot grupptryck- det är en annan sak. Men att verkligen prioritera mig själv och att göra det jag själv vill, utan rädsla för att stöta mig med någon annan, kommer bli en utmaning. Men det klarar jag!
Idag finns tyvärr detta SJUKA ideal där tjejer kämpar för att ha thigh gaps: det vill säga mellanrum mellan låren. Läs texten ovan och tänk på vad ni egentligen strävar efter.
På måndag börjar andra året på gymnasiet. Jisses. Redan?! Första året var mitt bästa skolår någonsin. Gymnasiet kändes mycket mer anpassat efter oss elever, lärarna var bättre och jag fick gräva ner mig i det jag var intresserad av. Under första året fick jag tillbaka lite av min kärlek till skolan som jag tappade under högstadiet vilket kändes underbart. Jag har alltid varit motiverad och intresserad av skolan men under högstadie-tiden möttes höga prestationer av glåpord. Fick jag bra betyg var det inga "grattis!"jag fick höra, utan "ja det är klart, du är ju en sån plugghäst. Att plugga är ju ditt liv!" Hur motiverande var det att höra sådant av de som jag träffade varje dag i tre år? Nej precis, inte alls. Jag blev aldrig sårad av sådana kommentarer men vad säger det om människor om man inte ens kan glädja sig åt att någon annan lyckats med en sådan sak- ett betyg? Att vara framåt, ställa kritiska frågor och att vilja veta möttes i många fall av förakt och oförståelse av andra elever.
Ett av mina starkaste minnen från första året på gymnasiet var den första engelskalektionen. Vi delades in i grupper som tillsammans skulle diskutera ett visst ämne. Jag var den enda tjejen i min grupp. Jag kände mig uppgiven då diskussioner under högstadiet varit olidliga. Jag hade alltid försökt starta en konversation, att göra det vi skulle, men hade då alltid mötts av fniss, suckar och inga som helst ansträngningar. Men till min förvåning var det inte jag som drog det tyngsta strået. Killarna började genast prata-på nästan flytande engelska dessutom-och där satt jag med hakan vid knävecken. Den första tiden på gymnasiet insåg jag att det var så här det skulle vara!
Nu ser jag fram emot ännu ett år bland härliga människor och en inspirerande miljö. Jag vet att det kommer att bli ett tufft år när det gäller studierna, men med hjälp av alla fina människor på skolan och många koppar kaffe kommer det gå fint!
Inatt åskade det som aldrig förr här hemma! När jag bodde i stan tyckte jag det var mysigt med åska. Mullrade och blixtrade men mer var det inte. Inget skrämmande alls! Men låt mig klargöra en sak till alla er som bor i villaområden eller städer: det är STOR skillnad mellan åska och ÅSKA. Ute på landet, så som jag bor, är åska mycket värre och det är rent farligt. Vårt hus är högsta punkten på marken förutom en flera hundra år gammal ek så blixtarna söker sig till oss. Hua. Inatt slog blixten ner tre meter ifrån vårt hus och den slog ut hela vårt proppskåp. Fönstren skallrade och huset skakade. Så nej, nu tycker jag inte åska är mysigt. Bara skrämmande och farligt nära.
Just nu har jag min lilla förmiddagsfika och läser igenom alla fina kommentarer. Roligt att jag "äntligen" får några, haha! Vad gör ni idag?
Insåg en sak nyss. Någonting viktigt. Jag kände en känsla som alla alltid borde känna. Jag kände mig stolt över mig själv. Jag upplevde en plötslig känsla av tillgivenhet gentemot mig själv och den jag har blivit. Jag har en hel del att vara stolt över men det hade jag glömt, någonstans i vardagsbestyren och alla små problem som ska lösas. Jag har lätt att klanka ner på mig själv och jag har en tendens att tycka mycket illa om mig själv för rätt obetydliga saker. Ja, jag är långt ifrån perfekt och jag har verkligen mycket jag behöver jobba med. Men jag har kommit långt. Jag försöker alltid att visa mer känslor nu för tiden, försöker prioritera mig själv och säga nej, och framförallt att tycka om mig själv. Det är lätt att få dålig självkänsla och hatkänslor mot sig själv i dagens samhälle. Ett samhälle där utseende är allt och där en persons status visas i form av kommentarer på instagram och facebook. Bara jag som vill spy på alla dem som skriver "Vad söt du är gumman älskar dig vännen!<3<3"till varandra hela dagarna? Ett samhälle där vi från en mycket liten ålder tvingas slå oss fram för att synas. Vad blir resultatet? Några få som ser bra ut och vet om det(men som vägrar ta emot komplimanger)och de som förtvivlat gärna vill synas och höras men aldrig uppmärksammas. De som inte syns antar att det måste vara något fel på dem och börjar tycka illa om sig själva.
Jag lägger ingen direkt vikt vid vad andra tycker eller säger om mig(även om jag verkligen uppskattar komplimanger osv)utan all press kommer ifrån mig själv. Sociala medier är ingen press i mitt fall. Jag är så pass stark när det gäller att prestera att jag har svårt att inte..."inte prestera". "Du borde gjort det bättre, du borde klara detta, du borde försöka mer"..Mitt huvud är min värsta fiende.
Men som sagt, det är på bättringsvägen. För jag är ju hur bra som helst. Faktiskt. Och vi borde bli fler som säger det!
Detta sommarprat av Liv Strömquist handlar om MENS. Det där som många tjejer tyvärr skäms för och inte vågar prata om. Liv sätter huvudet på spiken och får mig verkligen att inse hur LÖJLIG skammen är. Aldrig mer!
Folk blir ofta förvånade när jag berättar att jag är nykterist. För precis som det finns förutfattade meningar om kvinnor och män, svarta och muslimer, så finns det även stereotyper gällande nykterister. De är tråkiga och grå, tysta och utan vänner. Eller så är de militanta och häller ut folks öl på fester. Jag är ingen av dem. Jag är en socialt kompetent, glad och vettig person. Som skrattar högt och har många vänner. Jag kan gå på fester, till pubar och klubbar, dansa i flera timmar och ha precis lika roligt som alla andra. Utan att dricka en droppe alkohol. Jag går emot normen, och det förvirrar folk. Med häpnad så frågar de varför? Och jag har så många svar att jag alltid inte riktigt vet vad jag ska svara. Min kropp mår tusen gånger bättre av att inte dricka, den behöver inte slösa massor av energi på att bryta ner gifter och jag slipper huvudvärken dagen efter. Dessutom klarar jag mig väldigt bra utan, jag behöver inte förändra min verklighet med droger för att njuta av livet och för att ha roligt. Jag skrattar ju tills jag trillar ihop i en hög på marken ändå. Men, du kan ju dricka ett glas? Det skadar väl inte? Och då kommer vi till den största anledningen till varför jag avstår. Den som upprör (ja, faktiskt) mest, den som jag sällan pratar om med folk på fester för att de genast hamnar i försvarsställning, och med arg röst känner att de måste berätta för mig att en visst kan dricka ett glas utan att vara alkoholist. Att det är deras val, att jag inte ska komma och berätta för dem vad de ska och inte ska göra (eh...?). Men såhär ligger det till; jag dricker inte på grund av principskäl. Precis som att det finns väldigt många som är vegetarianer för att de tycker att köttätandet är oetiskt mot djuren och miljön, så är jag nykterist för att jag spyr på hela alhokolindustrin och normen som säger att vi måste förgifta vår kropp för att vara ”normala” och för att kunna skaffa vänner. Dessutom visar forskning med placebo och blindtester att våra förväntningar på alkoholen och dess effekt bidrar mer till berusningen än alkoholen i sig, och vad ska jag med alkohol till då? I 8 av 10 misshandelsfall finns alkohol med i bilden, och cirka 13 000 bilresor med en rattfull förare görs varje dag. Vart femte barn mår dåligt för att deras föräldrar dricker, och varannan person känner någon som har problem med alkohol. Uppskattningsvis har en miljon människor i Sverige farligt högt alkoholintag, vilket blir en tiondel av vår befolkning. Och allt detta i ett land som jämfört med resten av världen har en väldigt restriktiv alkoholpolitik, och därför förhållandevis låg alkoholkonsumtion. Och nej, alla har inte problem med alkohol, majoriteten ”kan hantera det”. Men vad händer med de som inte kan det? Vad händer med personerna i deras närhet? Vårt samhälle idag fungerar som så att varje gång vi firar, när vi vill ”unna oss något extra”, så plockas alkoholen fram. Den är en symbol för framgång och socialt umgänge, och det oroar mig. Det är ett fritt val. Vi är individer som ska få fatta beslut över vårt egna liv och vår egna kropp. Den rätten frånsäger jag ingen, aldrig. Men, handen på hjärtat, hur många femton-, sexton-, sjuttonåringar (eller t om vuxna) känner sig tvungna att dricka alkohol på fester för att passa in? Hur många känner sig utanför om de väljer att inte dricka? Hur många har inte fått höra ”men kom igeeen, klart att du ska ha ett glas!” om de avstår? Man måste vara jäkligt stark för att kunna stå emot något som är så hårt inrutat i samhället, ha skinn på näsan och tro på sig själv som individ. Så blir alkoholkonsumtionen verkligen ett medvetet val då? Det är därför jag är nykterist. Jag vill visa att man kan vara rolig, smart, kreativ och cool utan att röra en droppe alkohol. Precis som att jag vill gå emot kvinnoförtrycket genom att vara stark och framgångsrik trots att jag är kvinna, så känner jag mig också manad över att erbjuda ett alternativ till alkoholkulturen som kräver att vi dricker för att vara sociala personer. För att visa att det är inte alkoholen i sig som gör dig till en person som kan ha kul, utan situationen som skapas omkring den.
Texten ovan är lånad från http://jenniferstroud.blogg.se/ och den är helt fenomenal.Jag funderar själv på att bli nykterist just på grund av dessa orsaker samt till några privata sådana.
