På måndag börjar andra året på gymnasiet. Jisses. Redan?! Första året var mitt bästa skolår någonsin. Gymnasiet kändes mycket mer anpassat efter oss elever, lärarna var bättre och jag fick gräva ner mig i det jag var intresserad av. Under första året fick jag tillbaka lite av min kärlek till skolan som jag tappade under högstadiet vilket kändes underbart. Jag har alltid varit motiverad och intresserad av skolan men under högstadie-tiden möttes höga prestationer av glåpord. Fick jag bra betyg var det inga "grattis!"jag fick höra, utan "ja det är klart, du är ju en sån plugghäst. Att plugga är ju ditt liv!" Hur motiverande var det att höra sådant av de som jag träffade varje dag i tre år? Nej precis, inte alls. Jag blev aldrig sårad av sådana kommentarer men vad säger det om människor om man inte ens kan glädja sig åt att någon annan lyckats med en sådan sak- ett betyg?  Att vara framåt, ställa kritiska frågor och att vilja veta möttes i många fall av förakt och oförståelse av andra elever. 
 
Ett av mina starkaste minnen från första året på gymnasiet var den första engelskalektionen. Vi delades in i grupper som tillsammans skulle diskutera ett visst ämne. Jag var den enda tjejen i min grupp. Jag kände mig uppgiven då diskussioner under högstadiet varit olidliga. Jag hade alltid försökt starta en konversation, att göra det vi skulle, men hade då alltid mötts av fniss, suckar och inga som helst ansträngningar. Men till min förvåning var det inte jag som drog det tyngsta strået. Killarna började genast prata-på nästan flytande engelska dessutom-och där satt jag med hakan vid knävecken. Den första tiden på gymnasiet insåg jag att det var så här det skulle vara!
 
Nu ser jag fram emot ännu ett år bland härliga människor och en inspirerande miljö. Jag vet att det kommer att bli ett tufft år när det gäller studierna, men med hjälp av alla fina människor på skolan och många koppar kaffe kommer det gå fint!