Är det bara jag som ibland stannar upp och "upptäcker" min familj på nytt och inser hur fantastiskt lycklig jag borde vara för den? Precis som alla andra har jag förlorat(på ett eller annat sätt)människor jag älskar, men det är tack vare de förlusterna jag är så tacksam för de jag har idag.

 

Am I the only one who sometimes stop to "discover" my family anew just to realize how incredibly lucky I should be for it? Like everyone else, I have lost (in one way or another) people I love, but it is thanks to the losses I am so grateful for the ones I have today.