Insåg en sak nyss. Någonting viktigt. Jag kände en känsla som alla alltid borde känna. Jag kände mig stolt över mig själv. Jag upplevde en plötslig känsla av tillgivenhet gentemot mig själv och den jag har blivit. Jag har en hel del att vara stolt över men det hade jag glömt, någonstans i vardagsbestyren och alla små problem som ska lösas. Jag har lätt att klanka ner på mig själv och jag har en tendens att tycka mycket illa om mig själv för rätt obetydliga saker. Ja, jag är långt ifrån perfekt och jag har verkligen mycket jag behöver jobba med. Men jag har kommit långt. Jag försöker alltid att visa mer känslor nu för tiden, försöker prioritera mig själv och säga nej, och framförallt att tycka om mig själv. Det är lätt att få dålig självkänsla och hatkänslor mot sig själv i dagens samhälle. Ett samhälle där utseende är allt och där en persons status visas i form av kommentarer på instagram och facebook. Bara jag som vill spy på alla dem som skriver "Vad söt du är gumman älskar dig vännen!<3<3"till varandra hela dagarna? Ett samhälle där vi från en mycket liten ålder tvingas slå oss fram för att synas. Vad blir resultatet? Några få som ser bra ut och vet om det(men som vägrar ta emot komplimanger)och de som förtvivlat gärna vill synas och höras men aldrig uppmärksammas. De som inte syns antar att det måste vara något fel på dem och börjar tycka illa om sig själva.

 

 

Jag lägger ingen direkt vikt vid vad andra tycker eller säger om mig(även om jag verkligen uppskattar komplimanger osv)utan all press kommer ifrån mig själv. Sociala medier är ingen press i mitt fall. Jag är så pass stark när det gäller att prestera att jag har svårt att inte..."inte prestera". "Du borde gjort det bättre, du borde klara detta, du borde försöka mer"..Mitt huvud är min värsta fiende.

Men som sagt, det är på bättringsvägen. För jag är ju hur bra som helst. Faktiskt. Och vi borde bli fler som säger det!